KENNETH SWANSTRÖM-Rocklegend

Familjen Saga och Curt Swanström fick den 7 november 1943 en son, född pĺ Sala BB (han skrek och sprattlade som bara en blivande rock ‘n’ rollare kan göra). Han döptes till Curt Kenneth Swanström och växte upp hos sina morföräldrar; Ammy och Anders Andersson pĺ lantgĺrden ”Gullbacken” i Ringvalla utanför Sala.

Kenneth började skolan 1950 och parallellt började han ta orgellektioner hos en kvinnlig kantor. Hon var naturligtvis noga med noter och fingersättning och den 7-ĺrige Kenneth fick som första hemuppgift att lära sig ”Trygga Rekan” (Tryggare kan ingen vara). Men det här med noter och sträng fingersättning blev pĺfrestande för vĺr yngling och han kom ganska omgĺende underfund med spela pĺ gehör och känsla var roligare och kändes mer rätt. Först spelade han upp hemma hos familjen pĺ tramporgeln. Notboken fanns pĺ plats, men han spelade efter eget gehör. Hans mormor och morfar blev helt imponerade av den ganska ovanliga versionen. Han fick kommentarer som: –Vilket tempo och rytm han har. Morföräldrarna var helnöjda, sĺ det mĺste ju duga bra ĺt fröken kantor ocksĺ tänkte Kenneth. Men där blev det stopp och belägg.

–Du fuskar ju sa hon och slog honom pĺ fingrarna. Det här var inte kul, tänkte Kenneth och ”pep” hem och berättade det hela. Han tröstades av morföräldrarna som sade:

–Dumheter. Spela här hemma istället efter eget tycke och smak, sĺ blir det säkert nĺgot extra av det hela. Vĺr hjälte spelade vidare och lĺtvalet blev mest sĺnt som han lärde sig av mormor Ammy. Det var skillingtryck som ”Kors pĺ Idas grav”, men ocksĺ svenska schlagers av Kalle Jularbo och Ernst Rolf fanns med pĺ repertoaren.

Ĺr 1954 när Kenneth var 11 ĺr blev det populärt med dragspel. Mamma Saga kom ocksĺ hem frĺn Stockholm och överraskade med ett rött (pärlemor) pianodragspel. Nu skulle det bli noter och fingersättning igen som en del av skolgĺngen. Det gick bra dĺ han hade en ”hottig” (rytmisk) och förstĺende lärare som till pĺ köpet körde en tuff Ford Vedette, vilket imponerade pĺ den unge Swanström. Läraren blev hans idol och förebild under de cirka tvĺ ĺr som kurserna pĺgick. Kenneth växte ju upp pĺ landet och där var det mesta möjligt att genomföra om läget var rätt. Sĺ kom det sig att han redan vid 7-ĺrs ĺlder började lära sig att köra motorcykel och det kunde ibland vara svĺrt för en yngling att hĺlla en motorcykel upprätt (Bravaderna är nu preskriberade för länge sedan, men händelserna lever fortfarande kvar i Salabornas minne). Morbrodern, Olle Andersson (sedermera Gullbacke i efternamn), placerade honom vid styret pĺ en motorcykel av märket Nymans Verkstäder pĺ 125 kubik. Olle puttade sedan pĺ för att ge fart sĺ Kenneth kunde hĺlla balansen. Han fick som uppgift av Olle att ĺka omkring i byn för att sälja tidskriften Sĺningsmannen. När han kom till bondgĺrdarnas ladugĺrdsbackar fick han dra av gasen, in med kopplingen och peta i nollan för att slutligen lägga omkull motorcykeln. Han knackade pĺ dörren för att sälja tidningen till de skrattande och hojtande familjerna runt om pĺ bondgĺrdarna som alltid köpte en tidning av honom. Varefter de sedan hjälpte den lille igĺng pĺ MC:n under glada tillrop. Olle hade en affärsbegĺvning som fĺ och dĺ han räknade igenom summan av försäljningen kom han fram till att en del mĺste gĺ till förlaget men sedan ansĺg han att han skulle ha resten av pengarna för Kenneth fick ju nöjet att köra motorcykel. Vilket var en helt OK fördelning tyckte den unge mannen som gillade tuffa tag. Att växa upp pĺ landet innebar även arbete. I Kenneths fall innebar detta att mellan 7-14 ĺrs ĺlder köra traktorn för att plöja och harva. Detta väckte hos honom ett stort intresse för motorcyklar och det resulterade faktiskt i att han i egen ägo avverkade tre Husqvarna 118 kubikare samt en Matchless pĺ 500 kubik under den korta tid av tre ĺr mellan 1956 och 1959. Detta var det fria levernet under 50-talet pĺ landet och som formade vĺr framtida pianorockare.

Parallellt levde Kenneth ocksĺ i Stockholm hos farföräldrarna pĺ David Bagares Gata, som är beläget tvĺ kvarter frĺn Kungsgatan. Han kommer ihĺg hur han hängde i fönstret och kollade stämningen när ”pysar och sländor”, som ungdomarna kallades för i början av 50-talet, gick förbi. Han minns att killarna var kammade med pomada (fett) i hĺret som blänkte pĺ sidorna och tjejerna bar hästsvans; det var sĺdana saker som imponerade starkt pĺ vĺr yngling. Tonĺringarna hade även ”myggjagarpjuck” och tajta brallor eller jeans med uppvikta byxben á la matiné hjältarna Hopalong Cassidy och Roy Rogers. Detta kom att bli Kenneths stil under mĺnga ĺr. Till saken hör att i David Bagares Gatas närhet lĺg ocksĺ krogen Dambergs 3:a och danspalatset Svea salen. Pĺ toppen av gatan ovanför trapporna lĺg det legendariska Nalen, där den tidiga Jazzen och Rock n' Rollen spelades. Musiken hördes när dörrarna var öppna och om vinden lĺg pĺ nedĺt gatan. Tyvärr var ju Kenneth alltför ung för att fĺ komma in pĺ dessa ställen men trots detta var det en stark musikalisk influens.

Ĺr 1956 började han realskolan i Sala. Han fick dĺ en jättefin växelcykel och den första radion i Gullbackens historia. Morföräldrarna var motstĺndare till alla nymodigheter sĺ de hade aldrig haft nĺgon radio. Det mest moderna som anskaffades var en Volvo traktor (som hĺller än, ĺr 2000) ĺr 1950. I och med radion, som han fick av mamma Saga, började ett nytt kapitel i Kenneths liv och en ny värld öppnade sig genom ett intensivt lyssnande pĺ Radio Luxemburg nattetid. I början blev det mycket Little Richard, som var en av de första artisterna han hörde pĺ radion. Men den som blev hans första stora idol var Fats Domino, en artist som fortfarande har ett hĺrt grepp om Kenneth. Det var mĺnga musiker som inspirerade Kenneth där han lĺg i kökssoffan och spisade i mörkret. Hans ögon var fästa vid det lysande radioögat och stationsskivan pĺ den lilla ”Luxorn”. Dĺ nätterna innehöll radiospisande och blev sena var han ganska trött pĺ lektionerna och följden blev att plugget blev lidande pĺ kuppen. Han upplevde det ocksĺ mycket underbart att fĺ komma till Sala där han satt pĺ Café 7:an och pimplade Coca-Cola och spisade till lĺtarna pĺ den fina Rock-Ola Jukeboxen.

–Ofta hade man en ”spänn” över och dĺ kunde man lira tvĺ favoritlĺtar med Little Richard eller Elvis och köpa tvĺ lösa ”ciggisar” av märket Lucky Strike eller Robin Hood. Intresset för brudar startade ocksĺ vid den här tiden. Attraktiva ”jumperflickor” med tajta jeans och (blonda) hästsvansar fanns det gott om. De lockade till stordĺd och Kenneth började alltmer mĺlinriktat att bli ”Rock Kung”.

Han vevade pĺ sin moster Megans gitarr och poserade framför spegeln i kammaren hemma pĺ Gullbacken. Han hade ju sett bilder pĺ hur Elvis poserade i tidningar som hans mamma och moster hade med sig frĺn Stockholm. Moster Megan hade lärt honom de tre ackorden G, C och D7 och med dessa ackord kommer man ganska lĺngt. Kenneth bildade ocksĺ sitt första band pĺ vĺren 1958 som fick namnet Ringvalla Skiffle Group och bestod av tvättbräda, kvastskaftsbas, tvĺ mandoliner och mosterns gitarr som hanterades av Kenneth. Repertoaren var bland annat ”Over In The Glory Land” som han hört pĺ radion och skrivit av med hjälp av sin skolengelska. Bandet gjorde ett framträdande midsommaren 1958 i Ringvalla. Byborna dansade först kring midsommarstĺngen och därefter framträdde Kenneth med sitt skiffleband frĺn ett härbre till en timmerstuga vid gĺrdsplanen intill ”Jan-Hans-Kalles” gĺrd. Ĺr 2000 snackas det fortfarande om detta.

Kenneth hade nu ocksĺ verkligen fĺtt smak pĺ det sĺ kallade artistlivet. Det blev mycket stilande med gitarren framför spegeln i kammaren och ett intensivt lyssnade pĺ Radio Luxemburg i kökssoffan. Ĺr 1959 blev det dags att sluta plugget och pĺ sommaren fick Kenneth flytta till sin mor Saga i Örebro. Det var en ”big grej” för den 15-ĺrige rockaren att fĺ komma till en stad av Örebros kaliber med alla dess möjligheter. Han blev omgĺende bekant med ungdomarna i omrĺdet Baronbackarna, som tyckte att han var spännande. Han fick direkt en kompis som var ”helsĺld” pĺ Bill Haley och kunde alla hans lĺtar och texter. Hemma hos honom var det ofta sĺ kallade spisarpartys med brudar och killar som ”stuffade”(dansade). Det var inne att ha svarta jeans med gula sömmar och en utanpĺ skjorta som skulle vara randig pĺ tvären i svart och mörkrött (Elvis-stil), endast knäppt med tvĺ knappar direkt under kragsnibbarna, detta var killarnas stil. Brudarna hade tajta lĺnghĺriga mohair jumprar och ĺtsittande slacks brallor med smĺ sprund nedtill. Till detta skulle brudarna ha spetsiga ”pjuck” med stilettklackar som även kallades för ”parkettmördare”.

Hösten 1959 blev Kenneth bekant med Bosse Fredriksson. Omgĺende blev det musiksnack och Bosse berättade att han hade ett piano hemma. Det tog inte lĺng tid förrän de befann sig hemma hos Bosse där de spisade Fats Domino, lärde sig lĺtar och skrev av texter frĺn skivorna. Det blev Bosse pĺ piano och Kenneth pĺ sin nyinhandlade Levin orkestergitarr. Bosse och hans yngre bröder Lasse, Nisse och Hasse tyckte att Kenneth var fin pĺ att härma Fats sĺ därför fick han sköta det vokala. Det övades en hel del och man beslöt att söka upp ledaren för ungdomsgĺrden ”Fritiden” i Baronbackarna för att höra sig för om de kunde fĺ en övningslokal. Det gick bra att men med löftet att de skulle spela en gĺng i mĺnaden pĺ ungdomsdansen, vilket flyt. Omgĺende jagade Kenneth och Bosse upp killar som kunde lira för att bilda ett band. Vid denna tid hade ocksĺ Kenneth och Bosse växlat instrument sĺ det var nu Kenneth pĺ piano och sĺng och Bosse Fredriksson pĺ sologitarr,

Bosses yngre bror Lasse Fredriksson lirade trummor och Per ”Pelle” Stafström bas. Nu hade även lĺtar frĺn Chuck Berrys och Jerry Lee Lewis repertoar tagits upp av bandet. Jerry Lee blev ett tungt namn för Kenneth som kom att lira lĺtar som ”Great Balls of Fire”, ”Shakin”, ”Mean Woman Blues”, ”I´m Feelin’ Sorry”, ”Johnny B. Goode”, ”Blueberry Hill”, ”So Long”, ”Jambalaya” med flera. Lyckligtvis fanns ett piano övningslokalen och de övriga instrumenten köptes pĺ avbetalning via föräldrarna. Pelle hade en Höfner-bas, en sĺdan som Paul Mc Cartney senare ägde och gjorde berömd. En danskväll spelade Pelle av en E-sträng och han blev jättebekymrad över hur han skulle kunna lösa det hela. Dels skulle det bli svĺrt att lira utan sträng och att bara frĺga föräldrarna om att köpa en ny satt lĺngt inne. Lyckligtvis löste sig detta dock samma kväll när Kenneth hamrade av en av de gröve dubbelsträngarna pĺ pianot. Man beslöt att tills vidare kunde Pelle ta den och spänna upp till ett E pĺ sin bas. Visserligen lät det Bom, bom, klang, bom när han spelade men att det lät klang om pianosträngen tyckte alla i bandet var bättre än att det saknades en ton och att det blev ett ”hĺl” i lĺten. Det tog lĺng tid innan det blev nĺgon ny sträng, dessutom strukturerades bandet om nĺgra gĺnger och det blev nytt namn nästan varje mĺnad.

Ett av de namn som höll längst var nog ”Stagger Lees” och under 1960-61 var detta Kenneths artistnamn. Tvĺ ĺr senare avvecklades gruppen pĺ grund av blivande fruar. Kenneth och Bosse spelade vidare och ett nytt band skapades 1964, bestĺende av Bosse Fredriksson sax, Lasse Fredriksson trummor, numera bortgĺnge Egon Johansson gitarr och Kenneth pĺ piano och sĺng. Det lirades dĺ och dĺ hemma i Egons källare. Repertoarens bestod mestadels av Jerry Lees, Fats och Chuck Berrys lĺtar men ibland spelades nĺgon egen självkomponerad lĺt som exempelvis ” I'm Gonna Buy Me A New Car”.

Ĺr 1960 träffades vĺr hjälte av Amors pilar som kom frĺn Ing-Britt Skeppner, de tvĺ kom att kila stadigt och 1965 blev det giftemĺl. Först kom sonen Richard den 22 december 1965 och den 26 juni 1968 föddes dottern Anne-Charlotte.

Kenneth bildade vid denna tid bandet ”Sun Incorporation” som spelade stadigt pĺ Norrbygĺrden och pĺ andra ungdomsgĺrdar samt pĺ nĺgra Jerry Lee Lewis-möten. Vid ett tillfälle kom Örebro polisen till Almbygĺrden och undrade vad som var pĺ gĺng, men de nöjde sig med att säga: –Hög volym, men vilken bra musik Kenneth. Dra ner lite och rocka vidare. En eloge frĺn Kenneth till 1969-ĺrs poliskĺr frĺn Örebro för detta bemötande.

Ĺr 1970 anmälde han sig till ”Talang -70” i Örebro. Kenneth sjöng i denna tävling Chuck Berrys ” Little Queenie”, solo till eget pianopkomp, och han lyckades kamma hem segern med hĺrd konkurrens frĺn bland andra Alfred Hanssen som var en bra sĺngare i ”Country Road”. Priset blev en resa till Mamaia i Rumänien med spelning pĺ en bar. Segern Talang -70 kom att bli inkörsporten till den större nöjesvärlden. En final hölls i Norrköping med amatörer frĺn hela Sverige. Det blev det en 3:e placering med pĺhejning frĺn Svenne och Lotta Hedlund som ingick i juryn. Direkt därefter fixade man en liten turné till cluben ”Adam och Eva” i Köpenhamn och restaurangen ”Eriks Lust” i Malmö, där de flesta som hade varit med och tävlat ingick. Turnébussen plockade upp Kenneth i Norrköping, bland banden fanns ”Sveriges Jazzband” och blivande ”Rockfolket”, Bertil Bertilsson körde bussen. När man anlände till ”Adam och Eva” hade man missat att Kenneth var en sjungande och pianospelande förmĺga. Det blev i det närmaste en katastrofsituation för Kenneth. Sveriges Jazzband skulle kompa till ”Little Queenie” och de kände inte till den och bad Kenneth sjunga lĺten för dem i logen.

Det är ju bara det att ”Little Queenie” inte mer än delvis gĺr i vanliga bluesharmonier. Kenneth förstod läget och tänkte att här gäller det att ändra lĺten och hänga med till bandets komp för att rädda ansiktet. Han hade sin tryggheten i att agera vid pianot men utan det var det inte det samma. Lösningen blev att framträda stĺende som Gene Vincent som han hade sett i Stockholm och vars mikrofon-agerande han blivit mycket imponerad av. Det kom att bli en nĺgot annorlunda ”Little Queenie” med ett härligt tryck av Sveriges Jazzband. Kenneth hängde pĺ och swingade vilt med mikrofonstativet, ena benet böjt och det andra rakt sträckt bakĺt och stötte mikrofonfoten i golvet pĺ ”Go-Go, Little Queenie. Go”. Kenneth tycker att han har mycket att tacka Gene för (han har som kutym att spela nĺgon Vincent lĺt vid de flesta tillfällen när han framträder offentligt).

Han spelade ocksĺ ofta pĺ ”Loftet” i Örebro där han tidigare vunnit Talang -70. Han kompade sig själv pĺ piano och sjöng lĺtar av Fats, Elvis, Little Richard och naturligtvis Jerry Lee. Gaget var nĺgra hundralappar, mat och tvĺ öl. Kenneth berättar:

–För att jag skulle kunna tillgodogöra mig gaget fick jag cykla till spelningen. Kenneth ”dressade” upp sig hemma i det snitsigaste tänkbara i klädväg med vit krĺsskjorta och country-fluga, mörk kostym och blĺa mockaskor. Han ville inte visa att han kom fram till ”Loftet” pĺ cykel, sĺ den parkerades vid järnvägsstationen, sedan spatserade han elegant fram till dörren och gjorde en flott entré in i baren till pianot under rungande applĺder. Sedan blev det fullt ös hela kvällen igenom och vanligtvis sĺ avslutades showen med att Kenneth stod pĺ toppen av pianot och tackade för sig. Därefter gled han galant ut och tog en rask promenad till cykeln och trampade glatt hem till Varberga och familjen. Detta pĺgick varannan vecka i cirka tre mĺnader.

Pĺ vĺren 1969 hade Kenneth lärt känna Jerry Lee Lewis klubbens svenska fanklubbpresident Per-Ĺke Blohm frĺn Enköping. Nĺgon hade annonserat i ”Bildjournalen” och sökt en klubb för Jerry Lee. Kenneth läste detta och skrev genast till ”Perra” och berättade: –Jag lirar i ”Jerry Lee Lewis-stil”… Det kom ett ganska avmätt brev tillbaka, där stod det ungefär: –Jassĺ. Jag har hört nĺgra förut och de har ej varit av nĺgon större klass. Kenneth upplevde att Perra var ganska ointresserad och förstod att han mĺste göra nĺgot extra för att övertyga. Han kunde inte släppa tanken att fĺ presentera sin musik för Per-Ĺke och dĺ Jerry Lee Lewis style är ”somethin' else” fordras det nĺgot utöver det vanliga för att väcka Perras intresse. Kenneth talade därefter med Egon Johansson, som hade ett bra piano och inspelningsprylar, om att fĺ göra nĺgra inspelningar. Det var inga problem sĺ en mĺndagskväll efter midnatt drog Egon och Kenneth igĺng (Kenneth själv anser att om natten är inspirationen som bäst). De lirade in en rad lĺtar pĺ en Tandbergare. Egon spelade kompgitarr och Kenneth sjöng och lirade piano. Lĺtar som ”You Win again”, ”I'm Feelin’ Sorry”, ”Please Release Me”, ”Don't Be Cruel”, ”Big Blon' Baby” och ”A Whole Lotta Shakin’” spelades in. Dagen efter skickades bandet till Enköping och redan pĺföljande dag ringde Perra. Han frĺgade om han fick komma och hälsa pĺ och ta med sig sin kompis, Stig Viklund (inspelningsorakel) och bandspelare.

Svarade Kenneth och i och med detta startade ett intensivt mĺngĺrigt musikaliskt rockäventyr tillsammans med Per-Ĺke. Flertaliga resor runt i Europa följde under de kommande ĺren. Mest för att gĺ pĺ konserter och se Jerry Lee Lewis och i snabb takt avverkades England, Tyskland, Norge och Danmark. Mĺnga roliga och drĺpliga episoder följde (Kenneth har underlag med anekdoter om Jerry och andra musikaliska äventyr för en hel bok).

Kenneth Swanström Jamboree

Mick Grimwade-bas och Lasse Fredriksson-trummor

1970 flyttade Kenneth och Perra med familjer till Västerĺs. De bodde grannar och umgicks flitigt under de tio ĺr de bodde nästgĺrds. Kenneth träffade ocksĺ under denna period den engelske basisten Mick Grimwade. Mick hade bosatt sig i Sverige permanent och anledningen var att han hade träffat sin blivande fru svenska Barbro i Brighton, England (tyvärr numer avliden sedan nĺgra ĺr). Mick hade lirat med den sĺ kallade Beatles- och Rollin' Stones vĺgen men även med Freddy Cannon och Adam Faith. Han hade medverkat pĺ en singelskiva (Lucille). Hans största merit var dock att han hade kompat Jerry Lee pĺ Star-Club i Hamburg med bandet Giants. ”Nashville Teens”, som var det ordinarie kompbandet vid denna tid, fick egna stora framgĺngar med lĺten ”Tobacco Road” och var tvungna att bege sig hem till England för att göra ett TV-framträdande.

Mick hade alltsĺ bra meriter tyckte Kenneth och tog med honom i bandet. Barbro, Micks fru var skolkamrat med Kenneth i Sala under det glada 50-talet. Lasse Fredriksson som hade spelat med Kenneth tidigare i Örebro, hade flyttat till Stockholm bara ”ett stenkast” frĺn Västerĺs sĺ även han blev med i Kenneth Swanström Rock 'n Roll Jamboree. Trion spelade ofta i Västerĺs pĺ olika countrygalor vilka countryoraklet ”Lillis” Ohlsson fixade med bland annat Janne Lindgren, Josef Lundberg, bröderna Tomas och Urban Haglund, Totte Bergström, Country Road, Red Jenkins med flera. Kenneth träffade trubaduren Sid Jansson vid en musikgala. Kenneth berättar hur Sid kom fram till honom och sa:

–Det här är oemotstĺndligt. Kom upp pĺ Mosebacke Etablissemang i Stockholm och bjud folket pĺ riktig Rock 'n Roll. Sagt och gjort, vi började pendla mellan Västerĺs och Stockholm. Trummisen Lasse bodde i Sollentuna sĺ där kom vi att övernatta när vi hade ”dubbelgig” pĺ Mosebacke eller andra jobb. Frĺn

Mosebacke spred sig ryktet som en eld om det rockande piano Rock 'n Roll bandet. Vi fick massor med spelningar i Stockholm med omnejd pĺ krogar och pubar som Wallmans, Kolingen, Engelen, Studion, Berns, Ekstubben, Pub Briggen, Göta Källare och Atlantic för att nämna nĺgra. Vi spelade pĺ helgerna, men ibland ocksĺ mitt under veckorna.

Ĺr 1972 reste Perra och Kenneth till England. Vid ett besök backstage i Gloucester gick Kenneth (pĺ Perras inrĺdan) och satte sig vid pianot ”backstage”. Jerrys kompband var pĺ där men han själv var försenad och de drog igĺng en improviserad jamsession där Kenneth sjöng och spelade kraftfullt dĺ plötsligt Jerry Lee Lewis dök upp och hojtade och ropade högt: –Damm. Jag är försenad men det gör ju inget för det hör man ju klart och tydligt att jag har ju redan börjat. . En annan episod, ocksĺ frĺn England 1972 var när Kenneth och Perra stod bakom Elton John i en kö för att komma in pĺ en konsert i Palladium i London.

Kenneth, Jerry Lee Lewis and Per-Ĺke Blohm

–Det ska bli roligt att fĺ se och höra ”The Killer”, sa Elton John till folk i kön. –Visst ska det, sa Kenneth. Han kände igen Elton John frĺn tidningarna, som inte var sĺ berömd. Elton höjde upp foten och lĺtsades att sparka till pĺ tangentbordet och vrĺlade: –Shake It , Shake It, Killer! –Vem är det där? frĺgade Perra varpĺ Kenneth replikerade: –Elton John. Ska vi frĺga efter autograf och ta ett foto ihop med honom? Men Perra tyckte inte det var nĺgott att ödsla tid och kraft pĺ. –Vi väntar och tar foton ihop med Jerry istället för Elton, ”The Killer” är mycket skarpare. Helt rätt tyckte Kenneth. Sir Elton är fortfarande lyckligt ovetande om denna bedömning. Perra och Kenneth tycker dock att han skall ha en eloge för att han är en stor beundrare av Jerry Lee Lewis. Resan till England 1972 var det första tillfället som Kenneth träffade ”The Killer”. Perra hade dock träffat honom redan 1963 pĺ Star Club i Hamburg och erfarenheten frĺn hans tidigare resa hade de stor nytta av under Englands vistelsen. Kenneth berättar här med egna ord: –Perra och jag anlände med tĺg frĺn London till Stockton on Tees. Vi jagade reda pĺ ett hotellrum för att sedan besöka ABC Theatre. Vi snackade med biljettdamen om att vi ville hälsa pĺ Jerry Lee Lewis. Hon gick dĺ genast iväg bakom kulisserna och kom ganska snart tillbaka med Mr Kenneth Lovelace. Han hälsade artigt pĺ oss precis som vi hade känt varandra i evighet. Det kändes mycket bra. Han bjöd oss genast med in till logen för att möta ”The Killer” (ett epitet han hade fĺtt ĺret 1972). Det var mycket med folk i logen, Jerry satt där med en whisky i handen och bredvid honom stod Jud Phillips och Rita Gillespie. Pĺ den knappa ytan, cirka 5 x 5 m som jag uppskattar att logen var, trängdes ett helt hov med fans förutom Jerry och hans sällskap. Han hälsade artigt pĺ mig och sĺg lite extra igenkännande pĺ Perra. Det var mycket trĺngt dĺ folk dessutom var fullastade med väskor, kameror och bandspelare. Plötsligt började Jerry ”The Killer” att slĺ karateslag i luften och skrika och han rĺkade skvimpa ut sin whisky. Alla blev rädda och började vrida pĺ sig. Jerry röt till Rita att han skulle minsann ha en ny drink som dessutom skulle vara kall denna gĺng. Rita hämtade is och blandade en ny omgĺng. Plötsligt började Jerry ĺter att veva med armarna och skrika:

–Aha, I'll kill you, get out, everybody, get out. Alla masade sig ut. Perra och jag tittade moloket pĺ varandra men plockade ihop vĺra väskor och övrigt och gick mot dörren. De flesta hade redan hunnit ut när Jerry skrattade och pekade pĺ oss och sa:

–Alla gĺr ut utom ni tvĺ. Var sĺ goda och sätt er och ta er en drink. -Detta var bara ett trick för att fĺ svängrum, sa han och skrattade häftigt och slog karateslag i luften. Alla skrattade pliktskyldigt. Däremot uppskattade Perra och jag att vi hade blivit utvalda att stanna. I rummet fanns nu Jerry Lee, Jud Phillips, Rita Gillespie, Bill Strom, Kenneth Lovelace, Cecil Harrelson samt ”Breathless” Dan med fru och vi tvĺ. Jerry vände sig mot Perra och sa:

–Kommer du ihĺg när vi hade ett lĺngt snack om Hitler när vi var pĺ Star Club i Hamburg?

–Självklart. sa Perra, det glömmer jag aldrig fastän det är nu tio ĺr sedan.

Vi var imponerade av att Jerry faktiskt höll reda pĺ detta efter alla ĺr och de mĺnga fans han träffat. Perra och hans fru Ulla hade umgĺtts med Jerry i Hamburg i hela 14 dagar. Efter detta besök skickade Jerry ett telegram till dem att hans dotter Phoebe var född med uppgifter om den nyföddas födelsevikt och längd. Med den ganska goda bekantskap de hade utvecklat vid detta tillfälle och med efterföljande korrespondens sĺ blev 1972-ĺrs turné resa ett rent nöje för oss. Det var lätt att besöka Jerrys shower och loger i England och Sverige. I England hade vi till och med förmĺnen att fĺ en alldeles egen loge. Vi kunde höra röster frĺn folk som jobbade och som var i behov av en loge dĺ vaktmästaren svarade: –De där är upptagna, det är svenskarnas. Jerry var generös och bjöd pĺ whisky och cigarrer (jag har fortfarande en cigarr sparad). Jag gav honom min första LP-skiva ”Rockin' Daddy”. Jerry läste alla lĺttitlar pĺ skivan och blev mycket förvĺnad att jag hade spelat in ”Milkshake Mademoiselle”. Vid denna tidpunkt var den lĺten inte utgiven med honom själv och han frĺgade flera gĺnger hur jag hade fĺtt tag pĺ texten. Jag svarade att jag hade skrivit av den frĺn en liveupptagning med honom frĺn en kassett som Key Martin och Gary Skala hade skickat till Perra. Jag tänkte att nu blir det väl ĺter karateslag i luften och skrik, men inte, Jerry bara skrattade och sa:

–Good, OK Killer, jag ser fram emot att lyssna pĺ den när jag kommer hem.Han packade omsorgsfullt ner albumet i sin resväska. Det värmde gott. Ett härligt minne av Jerry Lee.

1974 blev det TV produktion frĺn Mosebacke Etablissemang, det blev tre program ur en musikserie som hette Glädjehuset. Kenneth med Lasse och Mick framförde ”High School Confidential”, ”Billy Boy” och ”Down The Line” idag klassiska framträdanden, som fick utmärkta lovord dĺ det begav sig.

Kenneth gästspelade ofta pĺ 70-talet med andra band som exempelvis Rockfolket pĺ ställen som krogen Dambergs 3:a. Under 90-talet har han jobbat med och gör sĺ fortfarande med delar av Rockfolket sĺsom Burken och Rock-Ragge. Kenneth gör ocksĺ turnéer och framträdanden ihop med artister frĺn det gamla goda gardet, bestĺende av Little Gerhard, Rock Olga, Rock Boris, Rockande Samen, Jan Rodhe, Svenne Hedlund, Cacka Israelsson, den numer tyvärr bortgĺnge Lenne Broberg med flera. Han har även jobbat med nyare rockförmĺgor sĺsom Hubbas, Red Hot Max, Ryno Rockers och Teddy Hill.

Sammanfattningsvis har det under ĺrens lopp blivit sĺ att Kenneth har spelat nästan överallt och tillsammans med de flesta. Hasses Lada i Skĺne är ett av mĺnga trevliga ställen där han rockat pĺ sitt piano. Han har medverkat pĺ oräkneliga antal countryevenemang tillsammans med bĺde Mats Rĺdberg och Alf Robertsson och har dessutom delat scen med Jerry Williams vid flera tillfällen. I Norrköping dĺ självaste ”Chucken” uppträdde i Sverige pĺ sin Europaturné fick han äran att vara uppvärmare till rock 'n roll legenden

Pĺ 80-talet styrdes ”rockkosan” ofta till Norge genom arrangörerna Jan Jensen och Petter Bakkes försorg. Pianorockaren hade antingen eget band med sig eller sĺ fick han nöjet att spela med celebra rockmusiker sĺsom Shadows inspirerade gitarristen Vetle Martin i Norska Cliftons. Han har spelat pĺ skilda och spridda platser över hela Norge och även framträtt flera gĺnger i Norsk Kringkastning. Det har varit att hamra piano och rocka pĺ Rockfestivaler, rockklubbar, caféer, Bil- och MC mönstringar och ”Farmerdays”. Till och med pĺ den legendariska Jazzfestivalen i Molde där han under kvällarna gav ”publikum” bevis pĺ sin bredd genom att framföra evergreens, blues och ragtime. Flera turnéer har genomförts i Holland, Lettland och Danmark till allas belĺtenhet och nöje.

Pĺ sina privata resor världen över ”kliar” det ofta i fingrarna och han tar dĺ tillfället i akt och uppträder spontant. Kenneth kan konsten att naturligt och lekfullt improvisera när han showar och ”busar” gärna med sin publik. Ett av dessa spontana framträdanden var pĺ ”Royal Hawaiian Hotell” pĺ Waiki-ki Beach i Honululu, Hawaii med den passande lĺten ”Harbour Lights”. Han fick dĺ sällskap pĺ scen med dans av Hula-Hula brudar med sina stora vickande höfter endast iklädda bast. Oliver Hardys (”Helan” i Helan och Halvan) slagnummer ”Shine On Harvest Moon” spelades av Kenneth pĺ en stor fest för flertalet researrangörer och deras resenärer pĺ Sousalito, en luxulös ö utanför San Francisco. ”It All Depends Who Will Buy The Wine” framfördes pĺ en vinrestaurang (passande.) i Phoenix i delstaten Arizona. ”Whole Lotta Shakin Going On” spelades tillsammans med ett gäng ”stora” och svarta storbandsmusiker i Los Angeles pĺ ett Hollywood party. Där var det för övrigt ett riktigt ”Whole Lotta Shakin Going On” berättar Kenneth och detta ”shejkande ” blev ännu vildare och värre av att Kenneth klättrade upp pĺ flygeln och rockade loss ordentligt pĺ det fina instrumentet. Storbandet och publiken fordrade att den gästspelande svenske Rock 'n Roll pianisten skulle fortsätta att rocka.

Han är för övrigt en talangfull kompositör med sina underfundiga epokskildringar i exempelvis texterna till singelhiten frĺn 1978 ”Jag var Ung-58 ”, ”I Rocken Rollen Rollens Tid” och ”Härliga Marilyn Monroe”.

Kenneths basist i ”Rock 'n Roll Band Jamboree” Hans Jabell var med pĺ en resa till USA 1979. De besökte dĺ Jerry Lee Lewis och sĺg alla hans shower under vistelsen där. Kenneth berättar:

–Det började med att vi besökte Jerrys ranch i Nesbit, Missisippi. Alla Jerrys gamla turnébilar stod pĺ hustomten i mer eller mindre skrotfärdigt skick. Jerry hade tagit hand om fader Elmos ĺldrande hund (ocksĺ han i dĺligt skick) när pappan blev inlagd pĺ sjukhus. Strax därefter avled fadern. Vi filmade och plĺtade massor av intressanta objekt. Efter detta flög vi till delstaten Kalifornien för att besöka Palomino i Los Angeles. Pĺ Palomino uppträdde Jerry i tre dagar. Vi bodde pĺ ett hotell jämte Jerry och hade nöjet att fĺ träffa mĺnga celebra artister sĺsom exempelvis Tanya Tucker, Leon Russel och Billy Swan. Vi blev vid ett tillfälle bjudna pĺ middag av Kenneth Lovelace och James Burton, Elvis legendariske gitarrist. Jerrys dotter Phoebe var ocksĺ med vid detta tillfälle. –J.W Whitten var personlig manager ĺt Jerry under denna tid. Vi bevittnade hur liveshower spelades in av ett team som hade en studiobuss pĺ baksidan av Palomino. Whitten uppmuntrade Jerry att göra bra ifrĺn sig för inspelningarna skulle bli material för en kommande liveskiva. Det visade sig vara svĺrt att pĺverka Jerrys kapacitet dĺ troligen oron över pappans hälsa var överhängande. Vi tyckte dock att Jerry gjorde bra ifrĺn sig och hade tre minnesvärda dagar pĺ Palomino med dess härliga atmosfär och stämning. Publiken var entusiastisk och deras enorma respons tände nog Jerry som gav allt han var kapabel till vid med tanke pĺ den känslomässiga press över faderns sjukdom. Han verkade dock ta ut sig helt och hĺllet och fick vid ett tillfälle bäras ut.

–Maybe whiskey makes us frisky. sa han till mig och Hasse efterĺt ”backstage” i logen och bjöd oss att dricka direkt ur flaskan. –Vid vĺrt uppehĺll i Kalifornien gick resan vidare till klubben ”Le Baron” i San José. Där bjöds vi pĺ ytterligare tre fantastiska shower. Stundom fick jag nypa mig i armen för att inse att jag faktiskt var där och fick njuta av detta musikaliska äventyr.

–Nästa dag var det dags för oss att besöka Old Waldorf i San Francisco där Jerry ĺter skulle ”lira” i tre dagar. Mellan första och andra showen var det en längre paus sĺ dĺ tyckte Jerrys gitarrist Kenny Lovelace att ”Sveriges Jerry Lee” skulle spela för den väntande publiken. Sagt och gjort. Jag dunkade igĺng pianot med instrumentallĺten ”In The Mood” dĺ sĺngmikrofonen ej var pĺslagen. Kenny ordnade sĺ att jag fick ljud i micken och jag brakade vidare med ”Johnny B Goode”. Publiken hojtade uppskattande och applĺderade kraftigt och jag tackade för mig. Det kändes svĺrt att avbryta spelandet och ĺtergĺ till sin sittplats dĺ man kände att man just hade blivit varm i kläderna. Folk dunkade mig i ryggen och med handskakningar ville de visa sin uppskattning att de gillade det jag hade framfört. Detta var för mig personligen en ovärderlig och fin upplevelse. Det hade dock varit kul att i efterhand haft foton att se pĺ frĺn detta tillfälle men tyvärr hade ej Hasse kameran redo (jag fĺr väl göra ett avdrag pĺ hans gage pĺ nĺgon kommande spelning).

–Hasse och jag besökte ”The Killer” pĺ hans hotellrum vid spelningen pĺ Old Waldorf, San Fransisco vilket var ganska enkelt att utföra dĺ vi bodde pĺ samma hotell. Vi knackade pĺ och frĺgade artigt om att fĺ träffa Jerry. Whitten sa att det inte passade dĺ Jerry var trött och lĺg och sov. Hasse och jag gick moloket tillbaka till vĺrat rum. Jag hade ju tänkt överlämna min senaste skiva ”Keyboard Rocker” till Jerry och hade en förhoppning om att fĺ en autograf pĺ mitt ett exemplar. Hasse och jag hade ocksĺ lite presenter som en flaska whisky och cigarrer. Vi hade vĺra misstankar om att Whitten styrde och ställde lite som han ville över huvudet pĺ Jerry och att han fick nog inte ens reda pĺ att vi hade knackat pĺ. Lyckligtvis sĺg vi när Whitten lämnade rummet och bestämde oss för att passa pĺ att knacka pĺ. Mycket riktigt sĺ öppnade Jerry, skrattade glatt och välkomnade oss in. Vi plockade snabbt fram vĺra presenter och Jerry bjöd oss att sitta ner. Vi drack lite whisky tillsammans medan han själv rökte pĺ sin pipa iklädd bara morgonrock halvt liggande i sängen. Plötsligt hördes ljud av rinnande vatten och spolning frĺn toaletten. Hasse och jag tittade pĺ varandra undrande och sedan mot WC dörren. Vi sĺg att där var lĺst dĺ markeringen var röd. Vi undrade men sa inget utan lĺtsades inte om det. –Jerrys pipa slocknade ideligen och han tände den flera gĺnger med stora piptändstickor. Han kastade dem sedan brinnande direkt pĺ golvmattan som var en fin och kraftig heltäckningsmatta och pĺ tre till fyra ställen brann det smĺ brasor. ”The Killer” bara skrattade och impade nonchalant vidare med att dricka sin whisky, röka sin pipa och kasta brinnande tändstickor pĺ mattan varvid nĺgra fler smĺ brasor blev till. Jag hade överlämnat mitt senaste album ”The Keyboard Rocker” och Jerry betraktade och läste tyst pĺ omslaget. Han drog ut vinylen frĺn fodralet och fick se att den var genomskinligt klar i djupröd vinyl.

–Great colour, great colour hojtar han och höll skivan framför sig och sĺg genom den med dess röda färg och utbrast:

-Det ska jag ocksĺ ha pĺ min nya skiva.Jag ska snacka med min producent om det. That's a guaranteed fact.

–Han skratt-sjöng ”Great Balls of Fire”. Plötsligt hördes ett intensivt bulltande och knackande frĺn insidan av den lĺsta WC dörren. En tjejstämma skrek lite försiktigt

–Släpp ut mig.Jerry, släpp ut mig! Jerry ursäktar sig artigt och reser sig sakta upp för att släppa ut bruden. Han mumlar besvärande för sig själv medan han vrider om nyckeln till lĺset, nyckeln skulle med all sannolikhet ha suttit pĺ insidan av dörren.

–Hon lovade ju att hon skulle vara tyst.Dörren öppnades. Ut kom en hĺrt sminkad tjej som var ekiperad med kläder som syntes tillhöra ”en viss ekivok bransch”. Hon hade pĺ sig lĺnga vita stövlar med kort-korta tajta ”hotpants”. Till det hade hon en slimmad rosa jumper i hĺrig mohair, vi tyckte att hon var en riktig karamell. Hon steg artigt fram emot Hasse och presenterade sig och tog i hand.

–Pat from Frisco.Sedan kom turen till mig. När jag presenterade mig och sa mitt namn utbrast hon typiskt släpande amerikanskt:

At Sheraton Hotel 1977

Richard Swanström, Anders Nilsson, Jerry Lee Lewis, Per Hellsing, Kenneth, Hans Jabell och Perra Blohm

–Oh, how cute. och dessa var de ord hon sedan upprepade ideligen när hon överhuvudtaget sa nĺgot. Hon kunde ibland ”krydda” frasen med en typiskt amerikanskt släpande ”Darling”. Däremot var hon mycket hjälpsam för hon tog en hel del foton ĺt oss sĺ vi alla tre kunde var med pĺ bild. Den WC-inlĺsta Pat visade sig vara en bra fotograf och fotona blev en fin dokumentation av vĺrt besök pĺ hotellet i San Francisco. Till min stora belĺtenhet fick jag ocksĺ en autograf av ”The Killer” pĺ mitt exemplar av The Keyboard Rocker. Det hade varit kul att ha haft nĺgra foton även pĺ karamellen Pat, men vi vĺgade inte ta nĺgra med rädsla för att Jerry skulle bli arg och vi ville ej riskera att bli inlĺsta pĺ toan. Efter en stund kommer Whitten in och han bara skrattar och säger lekfullt:

–You rascal You. (Era rackare). Jassĺ ni smet in! Han tände en fet cigarr och hällde upp whiskey ĺt alla. Vi konverserade vidare och Jerry var den som talade mest, vi var som lojala fans och nickade och lyssnade till hans synpunkter (även Pat och Whitten). Som när han ansĺg att flyga var bara ett ”nödvändigt ont” för att transportera sig mellan spelningar och det är mänskligt att känna flygrädsla. Att flyga tillhör ju inte den mänskliga förmĺgan sĺ därför tyckte han de var idioter som gillade det, de var ”crazy”. När vi hade pimplat i oss den sista droppen i flaskan tyckte vi att det var dags att dra oss tillbaka. Vi skulle ladda inför kvällen för att se Mästarens show pĺ det legendariska Old Waldorf. (Det var under kommande show som berättats tidigare dĺ Kenneth gästspelade i pausen pĺ Old Waldorf med ”In The Mood” och ”Johnny B Goode”). Med 1979-ĺrs USA resa i minnet och med händelser och olika besök pĺ för mig ”heliga” platser som Sun Studion, Jerrys ranch i Nesbit och Elvis Graceland sĺ kom resan att berika mig dels musikaliskt och ge inspiration för mitt skapande för den egna verksamheten lĺng framöver. Vi hade en otrolig tur när vi valde tidpunkt för att göra ett besök i Elvis hem Graceland. Elvis far, Vernon dog nämligen dagen efter vi hade varit där och därmed stängdes Graceland tillfälligt för allmänheten.

Efter att Kenneth rockat sig igenom 70- och 80-talet i högsta tempo kan man ju tänka sig att han skulle varva ner nĺgon gĺng men sĺ här säger han själv:

–Ibland har jag tänkt nu sĺ är det nog slut med spelningar för telefonen har varit tyst i en vecka eller tvĺ. Men rätt vad det är sĺ pinglar den igen!

I början av 90-talet blev det ett intensivt spelande med mĺnga engagemang i Norge till följd av Morten Reffs första produktion pĺ Fox Records med albumet ”Aeroplane Boogie”.

Initiativet till denna produktion togs av Petter Backe samt den norska sĺng- och pianoartisten Stephen Ackles. Kenneths personlige, norske chaufför Jan Jensen skjutsade honom runt i Norge till gig frĺn söder till norr.

I Sverige var det full fart med shower bĺde med eget band och i samarbeten med övriga svenska rock n' roll legender. Ja, det var med andra ord full gas hela tiden sĺnär som nĺgon vecka dĺ och dĺ. Ĺret 1994 var det ett engagemang i en vecka i sträck under jazzfestivalen i Molde i Norge pĺ Hotell Nobel. Rockandet skulle pĺgĺ 3 x 45 min/kväll tillsammans med det norska bandet ”Vi Tre”. Det var mycket folk och de gav stor respons sĺ därför blev det fullt ös varje kväll. Showerna blev ibland dubbelt sĺ lĺnga med mycket Rock ´n Roll och Kenneths personliga manager Per Hellsing sĺg till att vĺr hjälte fick massage för muskeltrötthet pĺ överarmarna.

Sista showen kunde ibland bli tvĺ timmar lĺng och dĺ fick ägaren till hotell Nobell avbryta pĺ grund av lagbestämmelser för öppettider. Vid hemkomsten till Sverige var det andra engagemang som väntade. Först pĺ tur var underhĺllningen ”Kumlaskönt” i Kumla.

Kenneth berättar att det var en het sommardag och solen gassade intensivt pĺ scenen. Det var folk i massor som var hungriga pĺ sin egen Rock ´n Roll Häxmästare. Man kände de stora förväntningarna och spelningen var en höjdpunkt och med en intensiv extas. Dagen efter var det dags för hjärtinfarkt. Detta medförde att konditionen blev usel dĺ skadan pĺ hjärtat begränsade honom. Nĺgra operationer gjordes av bĺde ”by-pass” och sĺ kallade ballongsprängningar av kärlen i hjärtmuskeln för att rädda livet pĺ rockaren. Han säger själv:

–Jag höll pĺ att lira mig rakt in i ”Rockabilly Heaven” eller eventuellt ”Rockabilly Hell” beroende pĺ vilken bedömning jag skulle ha fĺtt av Sankte Per vid Pärleporten. Jag är tacksam för de sex ĺr som har förflutit sedan infarkten dĺ man har levt som pĺ ”övertid”. Antingen ska man tacka läkarvetenskapen eller sĺ var det väl sĺ att det behövdes väl ingen rock 'n rollare där uppe eller därnere, kanske var det rent av upptaget just dĺ. Lyckan är väl ändĺ att fĺ rocka vidare här, säger Kenneth fundersamt.

Under nĺgra tillfällen kom Englands ”Slegde Hammer” Wild Bob Burgos till Sverige för att göra musikproduktioner ihop med vĺr pianorockare. En gĺng hade han sitt egna band The Shot Guns med sig och pĺ gästspelande gitarr var Tom Powder frĺn Teddy-Boy-Rock bandet Black Knights. Det resulterade i albumet ”Viking Rock”. Ett annat tillfälle var när Wild Bob backades upp av svenska bandet Dreadnoughts och detta kom att bli den aktuella CD:n House Rockin'.

Kenneth har pĺ senare ĺr flyttat till Kumla i Närke. Hans rockande spred sig snabbt i staden sĺ vid millenniekiftet (99/00) fick han och hans Rock ´n Roll Jamboree uppdraget att med kommunalrĺdet Dan-Ĺke Moberg inviga stadens nya klockstapel pĺ Kumla torg vid 12-slaget. Showen blev en total succé och Kenneth stĺr numera med i Kumla stads historiebok

Manusförfattaren och media producenten Thomas Dalqvist hade charmerats av Kenneths musik och showstil. Han tog initiativet till att forma en musikal kring honom där han hade rollen som ”Rock Kung”. Handlingen speglade livet pĺ en radiostation i USA ”American Style” pĺ 50-talet. Att naturligt och lekfullt agera musikaliskt hade Kumlaborna glädje av när han rockade vilt under 15 revy/musikal föreställningar.

I ”Sista natten med Gänget”, Hans Edlers skapelse, medverkade Kenneth i vid tvĺ tillfällen. Vid senaste tillfället april 2000 sĺ gjordes en filmproduktion där han framförde ”Piano Nellie” som torde sändas pĺ TV inom kort. Hans Edler hade sammankallat de flesta gamla svenska Rock n' Roll artisterna frĺn 50-talet pĺ Tyrol vid Gröna Lund. Avsikten var denna TV-produktion, men det kom ocksĺ att bli en köpvideo som kan beställas frĺn Edlers Produktion. ”Sista Natten” visade sig bli en stor framgĺng och detta kommer ĺter att ske i mars 2001.

Just nu har Kenneth tillsammans med Bosse Nilsson ett hobby projekt där de producerar musik under namnet ”The Boogie Team”. De spelade in en CD ĺt Jerry Lee Lewis till hans 65-ĺrsdag den 29:e september ĺr 2000. Denna överlämnades under festligheterna pĺ Lewis ranch i Nesbit, Missisippi av Hans Jabell (Kenneths vapendragare och basist som han omnämns som). Kenneth hade inför detta högtidliga tillfälle komponerat rocklĺten ”Tribute To Jerry Lee”. En annan lĺt pĺ CD:n var Bo Nilssons ”The Man in The Stetson Hat” som ocksĺ sjöngs av Bosse. Bo Nilsson är en mĺngfasetterad, brilliant musiker och dessutom en gentleman tycker Kenneth.

Pianorockaren gläds över att hans starka musikintresse och det tillhörande levernet har varit till stor glädje för hans familj. Detta har dessutom inspirerat hans ättelägg att bli musikaliskt aktiva. Sonen Richard Swanström har kommit att bli hans ”förlängda arm”. Dottern Anne-Charlotte odlar sitt musikintresse helt efter fristĺende idéer med stor framgĺng. Men än sĺ länge är det Kenneth som hĺller fanan högt i det Swanströmska hemmet pĺhejad av Ing-Britt som vi lyfter pĺ hatten för och som under mer än 40 ĺr stöttat vĺr pianohjälte.

webmaster